Jag har aldrig någonsin påstått att...

av Gunnar S , torsdag, december 03, 2009, 00:38 (5258 dagar sedan) @ Håkan

..det inte finns några förortproblem. Tvärtom, de är gigantiska. Och det enklaste, effektivaste sättet att lösa dem på är att kasta ut hela bunten, omedelbart och utan prut.

Men så är jag naiv, dum-empatisk och har fantasi nog för att tycka att vi som bor med de absolut bästa levnadvillkoren på denna jord gott kan kosta på oss att dela med oss litet mer, ge andra en chans att ta sig upp ur det fullständiga elände de befinner oss i.

Jag vägrar se ensamma barn som kommer hit på de mest märkliga och påfrestande vägar som ett problem som skall lösas med 'lag och ordning'

Jag vägrar se åt ett annat håll när den krigtrötte, utplundrade somaliern, vars hustru blivit våldtagen flera gånger, vars hus är nedbränt och hans utkomst fråntagen honom, vars ena barn dött av en mina, andra av svält och det tredje försvunnit spårlöst desperat knackar på här och ber om hjälp. Vi ser honom som en belastning. Men hur har hans liv varit, vilka uppoffringar har han gjort innan han hamnade på en flyktingförläggning i Vännäs?

Visst vi kan inte ta alla. Men vi kan ta fler, långt fler än vi gör idag och med en vettigare integreringspolitik behöver det inte ens vara en dålig affär, tvärtom. Har vi inte bättre användningar för läkare, ingenjörer och ekonomer än att köra taxi eller karva kebabkött?

Den bild jag har av stockholms norra förorter, Tensta, Rinkeby m.fl. stämmer inte alls med den bild du har fått genom dina invandrarkontakter. Men ni var väl aldrig hänsvisade till förortsghettona, SFI och 8 personer i en trea.
Som jag redan skrivit på andra platser är dessa miljöer ganska vardagliga för mig och min familj.
Och jag ser att den övervägande majoriteten inte vill göra 'business' eller stå vid sidan om.
De vill jobba på riktigt, försörja sig själva, lära sig svenska, ge sina barn en möjlighet till god utbildning, flytta från dessa ghetton, integreras, för en enda gångs skull bli inbjudna till en svensk familj (de bjuder mångfalt tillbaka), få vara en närande del av det svenska samhället, dansa kring midsommarstången och köra Volvo. Men ändå fortsätta gå till moskén, dricka grumligt sött kaffe och inte äta gris.

Men nej, det är så ytterst få förunnat att komma loss. Man blir kvar, svensken släpper dem inte inpå sig, de är 'vi och dom' år ut och år in. Inga jobb. Och nu är båten dessutom full.
Problemen är gigantiska som sagt, och det behövs krafttag och stora insatser från oss alla att vända invandringen från katastrof till succé. Men jag är övertygad att det går. Och att det finns plats för fler. Och att efteråt är alla vinnare.
Och de åtgärder som föreslås av invandringsmotståndarna är inte bara inhumana, de skapar dessutom fler problem, inte bara för invandrarna utan för oss 'svenskar'.

En annan tanke jag har - tänk om 'båten hade varit full' 1945, när mina föräldrar kom hit, utblottade i en halvt sjunken fiskebåt över Östersjön och bekjutna av tyskt flyg. Morfar var avrättad av Stalin, mormor deporterad. Mamma änka med två barn på ett och två år, pappa bara 20 år gammal men hade redan hunnit desertera två gånger från tyska marinen, blivit sänkt av brittiskt bombflyg utanför polska kusten. Av hans gymnasieklass överlevde tre kriget.
De fanns de som redan då tyckte att 'båten var full'. Sådan familjehistoria kanske ger viss ödmjukhet inför andra flyktingars situation?
Men, å andra sidan hade ni sluppit mitt bråkande!