Avatar

Navalnyj

av Pinja, onsdag, februari 03, 2021, 13:45 (29 dagar sedan) @ Pinja

PS. HBL har också en artikel om Anna-Lena själv i dagens tidning.

Pinja

*************************************************************************************

[image]

Anna-Lena Laurén är otålig men inte rädd – "Jag är ointressant för Kreml"

Anna-Lena Laurén anser att Putins historia delvis är över. En orsak till att han är kvar är hans privilegier och rikedom. BILD: HBL-ARKIV
ANNIKA HÄLLSTEN
3.2.2021 08:30 UPPDATERAD 3.2.2021 10:59 PREMIUM

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Linkedin Dela per e-post
Efter femton år i Ryssland börjar tålamodet tryta för Anna-Lena Laurén. – Förr hade jag ett större tålamod med Putinregimens relativiseringar och förringanden men nu orkar jag inte längre höra det, säger HBL:s Rysslandskorrespondent.

En andfådd Anna-Lena Laurén svarar i telefonen när jag ringer. Hon har lämnat hemmet i Sankt Petersburg och är på språng i den forna hemstaden Moskva. Tusen arrangemang i samband med rättegången mot Aleksej Navalnyj håller henne jäktad.

– Det är ett enda såsande med ackrediteringarna. Myndigheterna vill inte ha utländska journalister på plats i rättssalen, konstaterar Laurén.

Aleksej Navalnyj är en av de modiga ryssar som Anna-Lena Laurén lyfter fram i sin nya bok Sammetsdiktaturen. Men de flesta av de orädda som porträtteras är vanliga ryssar som vågar trotsa myndigheterna, trots risken för hårda straff. De som motsätter sig en planerad soptipp i nordvästra Ryssland hör till dem. För makthavarna i Moskva kom det hårdnackade motståndet från människor som älskade sina hemtrakter som en oangenäm överraskning.

"Det ligger något djupt avslöjande i att man vill lösa sitt eget avfallsproblem genom att dumpa det på andras svampställen. En sådan idé är bara möjlig om man uppfattar sina landsmän i provinsen som en passiv, outbildad skock, van vid att behandlas som en slagpåse", skriver Anna-Lena Laurén.

Ryssland är ett underbart land med gammal kultur, högklassig litteratur, god mat. Kreml klagar över att grannländerna vill ansluta sig till EU och Nato. Varför kan man inte i stället agera så att grannländerna frivilligt vill alliera sig med en?
I sin kritik av president Vladimir Putin, hans regering och alla korrumperade tjänstemän är Anna-Lena Laurén inte nådig. Rösten skälver av ilska när hon berättar om polisernas brutalitet under protesterna mot fängslandet av Navalnyj.

– Fredliga demonstranter blir nedslagna och utsatta för elchocker. Sedan försvarar man sig med att jämföra franska polisens beteende under gula västarnas protester. Men i Frankrike agerade polisen mot aggressiva demonstranter, i Ryssland slog man ner fridsamma demonstranter.

– Jag har noll tålamod med relativiseringar.

Är du själv rädd för repressalier?
– Nej, jag är varken modig eller rädd. Jag är ointressant för Kreml och det värsta som kan hända mig är att jag får mitt visum indraget och blir utslängd ur landet, vilket jag verkligen inte vill. Ryska journalister som avslöjar korruption är modiga.

Ett underbart land
Flera gånger under intervjun återkommer Anna-Lena Laurén till att hon älskar Ryssland trots att hon numera betraktar landet med mera svärta än då hon var nyinflyttad.

– Ryssland är ett underbart land med gammal kultur, högklassig litteratur, god mat. Kreml klagar över att grannländerna vill ansluta sig till EU och Nato. Varför kan man inte i stället agera så att grannländerna frivilligt vill alliera sig med en? Använda soft power, den ryska litteratur- och musikskatten.

Hur rysk har du blivit?
– Jag kan inte bli rysk eftersom min uppgift som korrespondent är att se på Ryssland med finländska ögon. Men visst har jag förändrats.

Ryssarna är ett litterärt folk och man accepteras som en romankaraktär. Alla får ta ut svängarna.
– Jag har blivit handgripligare och kan försvara mig mot oönskade attacker. Och jag har lärt mig att konflikter inte är farliga. Här kan man utkämpa stora bråk och vara vänner nästa dag. Man kan också få känsloutbrott som hejdlös gråt, utan att någon tycker att det är konstigt.

– Ryssarna är ett litterärt folk och man accepteras som en romankaraktär. Alla får ta ut svängarna.

Fåniga feminister
Sedan drygt ett år bor Anna-Lena Laurén och hennes dotter Sissel i Sankt Petersburg. Anekdoterna från den ryska vardagen är ibland dråpliga.

Varje morgon tar mor och dotter bussen till skolan. Oftast har de med sig pudeln Sotis men en dag har hunden fått stanna hemma vilket den observanta bussvärdinnan omedelbart reagerar på. "En hund behöver sin familj", deklarerar värdinnan. Nästa dag, när hunden är med, blir en dam i minkpäls intresserad av både hunden och Sissel. "Sköter du dig i skolan?" frågar damen förmanande.

Anna-Lena Laurén gapskrattar när jag frågar henne om hon tror att hon själv som äldre blir en förmanande tant.

– Jag gillar tanterna, de vågar vara direkta och säga vad de tycker, men jag hoppas att jag inte börjar lägga mig i riktigt lika mycket själv.

Som ensamstående mamma är Anna-Lena Laurén som vilken rysk kvinna som helst.

– Att vara singel och mamma är normaltillståndet. Jag får färre frågor om Sissels pappa här än jag får i Finland. Att Sissel tillbringar mycket tid med sin mormor är också normalt.

– Å andra sidan tycker många att man ska vara gift. Man beundrar kärnfamiljen trots att skilsmässor är otroligt vanliga.


Jag har blivit handgripligare och kan försvara mig mot oönskade attacker, säger Anna-Lena Laurén efter snart femton år i Ryssland. Hon har också lärt sig att ryssar inte är rädda för stora känsloutbrott eller gräl med sina vänner. BILD: OKSANA JUSJKO
Vad gäller jämställdhet är Ryssland på efterkälken. Kvinnorna motsätter sig feminism av rädsla för hotade privilegier och männen är vana vid att vara huvudpersonen.

– De ryska männen får ta plats. De blir aldrig motsagda, de älskar sin röst och de malar på, beskriver Anna-Lena Laurén.

– Om jag intervjuar en viss sorts man som är van vid att stå i centrum måste jag till slut avbryta denne för att sticka in en fråga och då är jag ofin

Metoo då? Har rörelsen nått Ryssland?
– Jo, men i liten skala. Om kvinnor offentligt säger ifrån till män som tafsar får de en massa skit. Men det där börjar också luckras upp.

– I Ryssland talar man om "den fåniga västerländska feminismen" men eftersom Ryssland är en del av den globala världen kommer metoo också hit.

Patriotiska petersburgare
Sankt Petersburg är, i jämförelse med Moskva, enklare att bo i.

– Moskva är ibland en aggressiv stad eftersom där finns så många inflyttade som inte hyser hemkänsla för staden. Petersburgarna är patriotiska. De älskar sina kvarter och har en känsla för dem.

För familjen Laurén har livskvaliteten ökat sedan flytten.

– Avstånden är kortare i Sankt Petersburg. Vi har en fantastiskt ridtränare och Sissels tre språk – svenska, finska, ryska – går lätt att upprätthålla. Finland ligger nära.

– Men jag tror inte att vi stannar i Ryssland hela livet. Jag har alltid sagt att ett drömjobb vore att någon gång få bli korrespondent i Frankrike. Vi får se hur det blir.

Miljö- och klimatfrågor upptar nu alltmer av Anna-Lena Lauréns journalistiska engagemang.

– Människans förhållande till naturen intresserar mig allt mer. Och i Ryssland är miljöfrågor en vanlig anledning till demonstrationer och protester. Men ekonomi är jag dålig på, jag borde bli bättre på det.

Hur ser du på Putin och framtiden då?
– Putins historia är delvis över. Han blir aldrig lika stor som han var innan annekteringen av Ukraina. Men han och hans gäng har roffat åt sig pengar och därmed nålat in sig i ett hörn. De har gigantiska privilegier och det ska mycket till för att de ger upp.

– Jag skulle vilja veta hur de har lyckats få pass och uppehållstillstånd i EU? Varför hjälpte EU den ryska eliten?

Profil
Anna-Lena Laurén
Ålder: 44 år.

Familj: Dottern Sissel, tio år. Pudeln Sotis.

Karriär: Journalist och författare. Arbetar som Dagens Nyheters och Hufvudstadsbladets Rysslandskorrespondent. Har gett ut böckerna De är inte kloka, de där ryssarna – ögonblicksbilder från Ryssland (Söderströms, 2008), I bergen finns inga herrar – om Kaukasien och deras folk (Söderströms, 2009), Sedan jag kom till Moskva (Söderströms, 2010), Frihetens pris är okänt (Schildts & Söderströms 2013) och Ukraina – gränslandet (med Peter Lodenius). Boken utkom på Atlantis 2015. Har belönats med bland annat Topeliuspriset, Hugo Bergroth-priset samt Guldpennan.

Aktuell: Med boken Sammetsdiktaturen (Förlaget M).

Senast lästa bok: Knut Ståhlbergs biografi de Gaulle – generalen som var Frankrike (Norstedts, 2004). Det var roligt att läsa om andra världskriget ur fransk synvinkel. Charles de Gaulle var en stor man med stora tankar, ibland hade han fel.

Ryska favoritförfattare: Nikolaj Gogol och Anton Tjechov. De är genier då det gäller att beskriva den lilla människans predikament. Bland moderna författare tycker jag om Guzel Jachina. Hennes roman Zulejcha öppnar ögonen beskriver en kvinnas emanciperingsprocess.

Gillar: Diskussioner som öppnar nya dimensioner av tillvaron. Jag älskar middagssamtal där man lär sig något nytt och tycker om berättelser.


Hela tråden:

 RSS-feed av trådar

powered by my little forum