Islossning...
...pågår från Antarktis östsida, läste jag i dagens Göteborgs-Posten.
Men...Antarktis är väl en kontinent med sydpolen någonstans i mitten...så vilken är den "östra" delen?
Men jag oroas egentligen inte av denna geografisk/filosofiska fråga utan av en annan sak. Det står att om all is smälter från Grönland och Västra Antarktis kommer haven att höjas med 6 - 7 meter.
Då blir min boendekostnad säkert mycket högre, med den fina havsutsikt jag då kommer att ha. Fanken.
Däremot oroas jag inte av det de skriver därefter, att om också isen på Östra Antarktis smälter bort höjs haven 50 - 60 meter, för det är ju självklart bara dumheter. Så mycket is finns inte det säger sunda förnuftet, får tidningar skrämmas så?
Håkan
lagom oroad
Jo Håkan, du bör bli skrämd. Kanske inte för din egen lekamliga del, men för dina efterkommande geners kamp för sin överlevnad.
I den kampen pekar prognoserna mot att den odlingsbara arealen på jorden går ner dramatiskt, och samtidigt finns det väl något tiotal miljarder homo sapiens som konkurrerar om återstoden och dess gröda.
Å andra sidan kan klimatet ändras så att delar av de nuvarande ökenområdena blir odlingsbara.
--
"The Seawolf is a mythical creature that does not exist in any known culture. According to University lore, the Seawolf is a sea creature that brings good luck to anyone to lay eyes on it."
Islossning...
av Coppertail 
, Perch mountain, tisdag, november 24, 2009, 14:26 (5270 dagar sedan) @ Seawolf
Och tänk så stora fiskevatten vi får... :näsblod
--
Alea iacta est!
Islossning...
Jag fick en liten vision om ett sånt där gigantiskt isberg, tusen kvadratkilometer stort.
Det driver sakta ut över havet, allteftersom det smälter under åren förändras tyngdpunkten och strukturen och det bryts i två delar, sedan i fler och fler och åren går.
En dag har det största av dessa allt mindre isberg, och efterhand isflak, blivit ett av de få som ännu inte smält helt, och det blir mindre och mindre och jag är ute på havet och betraktar det.
När jag inte längre kan se det på håll går jag nära med min båt och ett litet isblock gungar sakta i vågorna bredvid mig. Isen i detta block är många tusen år gammal, vattnet föll som snö en gång när inga mänskliga samhällen fanns och de som en gång skulle bli oss ännu utbytte tankar med varandra med enstaviga läten, bara marginellt mer uttrycksfulla än dagens tonåringsdrufsar.
Och snart är det en liten isbit jag betraktar, och den blir mindre och mindre i det varma havet under den glödande solen som inte längre blockeras av något ozon.
Och till slut är det dags. Isbiten får plats i min Ginåtonic.
Ahhhh...
Håkan