Vi gjorde ett seriöst försök att flytta ut när barnen var små.
Försörjning och allt var klappat och klart.
Vi flyttade ut i April. Efter den första tiden av nyhetens behag blev det riktigt segt.
Närmast tvångsmässigt rusade man upp från soffan och kikade ut mot leden när man tyckte sig höra en båt. (Vilket snart blev oftare och oftare)
I slutet av Juni, Juli och början av Augusti var det trevligt igen, massor av folk och båtar.
I September smög sig paniken över att behöva sitta där en hel vinter på.
Vi smet iland igen med svansen mellan benen.
Korta visiter vintertid har stärkt oss i vår uppfattning, kallt, mörkt och tyst.

Fyyfan! Den enda lyxen med skärgården är möjligheten att åka därifrån.
Ingen plats för barn att växa upp på.
Alfåglar? I arselet.

Bilden föreställer barnspår av hydraulolja på lastrumsdäck.

--
Alea iacta est!