Praktiskt exempel:
Om en motion idag i riksdagen vill stoppa t.ex. skattebetalda könskorrigeringar, så kommer inte majoriteten av partierna att tillåta sina ledamöter att rösta för detta, för man är livrädda som partier att bli beskyllda för fobier av diverse slag, och att man kunde tappa marginalväljare.

Om däremot valkretsvalda riksdagsledamöter vet att deras röstning kommer att synas för deras väljare så skulle många inte VÅGA att rösta emot och de är så många att personliga påhopp från genderhysteriska media inte är meningsfullt.

Alltså är det endast möjligt att få fram mer eller mindre kontroversiella ändringar av Sveriges lagar, regler och bidragssystem mm., när riksdagsledamöterna har personligt ansvar inför sina personliga väljare.

Att det inte är enkelt att ändra till personval är klart. Men jag tror att väldigt många av dagens riksdagspolitiker innerst inne är missnöjda med att ständigt bli toppridna av sina partiledningar.

I enlighet med min filosofi att "sanning har hullingar" och det är svårt att frigöra sig från dem vare sig man gillar dem eller ej, så är det minsta man kan göra är att ständigt tjata om sådant som man uppfattar vara sant.

Man skall i vart fall inte anamma den (skämtsamt påstådda) Närkedevisen:
"- Dä går allri, å inte sen heller!"

De första tre styckena i ditt svar, Seawolf, handlar om hur det skulle se ut efter en systemförändring - inte om vägen dit.

Men de tre avslutande styckena är jag med på, att det som kan leda fram till en systemförändring är att fortsätta tjata, eller med finare ord skriva och prata om behovet, och hoppas på att det ständigt blir fler som gör det.
Mina intryck från upa och några andra ställen är dock att många ser tjatet som endast tjat och stänger sig för det, i stället för att orka fundera på om det kan vara något som det behöver tjatas om. Eller med de finare orden skrivas om och pratas om med sådana man har kontakter med.

Om tillräckligt många människor börjar prata med varandra om något de ser som ett problem blir det snart omöjligt för någon att förhålla sig passiv till det eller förneka problemets existens, alltså det Seawolf också syftar på.

Detta beskrivs på ett bra sätt i en bok jag för några år sedan nämnde här på upa som värd att läsa, "Märk Världen" av den danske vetenskapsjournalisten Tor Nörretranders.

I det avslutande kapitel 16 med rubriken "Det sublima" beskriver han detta fenomen.
När allt fler människor pratade med varandra om kärnvapenhotet, från femtiotalet och under de följande årtiondena, fick detta till slut också de i ansvariga positioner inklusive de militära att börja prata med varandra, på riktigt vilket inkluderade de på andra sidan.
Och det är nu flera årtionden sedan ett atomkrig, så som det uttrycktes i min barndom, sågs som det största hotet mot mänskligheten.

Så tjat fungerar kan man säga, ibland åtminstone.

Håkan