Och här är brevet från Svenska Kyrkan:

https://www.svenskakyrkan.se/vasterasstift/personligt-brev-till-dig-som-ar-trans?fbclid...

Pinja

Jag har läst artikeln av Jersenius, Pinja, och den ger mig intrycket av en sansad och kunnig skribent.

Jag måste dock reservera mig lite eftersom jag inte läst vare sig Kajsa Ekis Ekmans bok eller den artikel du länkar till i ditt andra inlägg, och knappt något annat heller på detta tema att det finns många kön eftersom kön är en social konstruktion, så jag har ingen grund att stå på i debatten om vad olika människor har skrivit.

Men att det hela hör ihop med det som sammanfattas som identitetspolitik är klart, och jag ser det som vår tids intellektuella och också politiska sammanbrott och vart det tar vägen vete fanken.

Jag hade tänkt läsa det kyrkan skrivit men då jag direkt ställdes inför en lögn blev jag tvär.
De påstod att sidan använder cookies och att flera av dem behövs för att sidan ska fungera, varefter jag ombeds godkänna inte bara dessa utan alla cookies.

Den här sidan behöver inga cookies för att fungera, det räcker med oss som skriver här, så kyrkan går bort med sina falska budskap.

Håkan

Ett ämne som jag tror aldrig kommit upp här på Planket, men som diskuteras mycket i diverse media just nu är frågan om könsidentitet och att så många unga påstår sig uppleva sk könsdysfori. Som vanligt är det vänstern som har fått det hela om bakfoten, och tyvärr har man fått den godtrogna Svenska Kyrkan med på båten. Det som gör det extra intressant är att det samtidigt är en annan del av vänstern i form av författaren Kajsa Ekis Ekman går till attack mot förvillelserna.

Vlt har en ung mycket begåvad kulturredaktör vid namn Erik Jersenius. Idag har han skrivit en mycket klok krönika om detta svåra ämne utifrån ett brev som Svenska Kyrkan tydligen presenterat. Se bild.

Pinja

PS: Jag ser att screen shotten blev oläslig. Här är texten

Vem är välkommen i Svenska kyrkan? – Inte vi “transfober” som lever i den mörka skuggan av den glimrande regnbågsgemenskapen
Knappt tusen av Svenska kyrkans medarbetare har skrivit under ett öppet brev till transpersoner där dessa försäkras om att de givetvis hör hemma i Guds gemenskap.
Men texten, som är skriven av anställda vid Västerås stift, slår samtidigt igen kyrkans portar för åtskilliga feminister, “högerkristna”, “högerpopulister”, yttrandefrihetsvårdande redaktörer samt alla de forskare, läkare, jurister, grävande journalister och lekmän som av goda skäl känner oro för landets unga.

Den första transpersonen jag träffade i mitt liv var präst i min barndoms församling. Åtminstone sa ryktet så. Det tisslades och tasslades tyvärr en del bakom hennes rygg, men det var aldrig frågan om att ifrågasätta hennes person eller ämbetsroll. Det är inte märkligt, studier över svenskars attityder gentemot transpersoner har visat att vi länge haft en tolerant och stöttande inställning till dem, tvärtemot om hur situationen nu beskrivs på sina håll. Och så var det trots allt en kristen gemenskap, men med långt många fler medlemmar och så mycket starkare förankring i folkdjupet än vad kyrkan har i dag.

Häromdagen publicerade Västerås stift på sin hemsida och i sociala medier ett öppet brev till transpersoner där de bedyrar att den kyrkliga gemenskapen också omfamnar dessa. Inte alls förvånande, en självklarhet för var kristen och svenskkyrklig. Mer anmärkningsvärt är att knappt tusen kyrkliga medarbetare skrivit under en text som samtidigt framför en svepande kritik där medier, svenska feministiska debattörer och människor som känner oro inför frågor som rör transvård och samhällets syn på kön beskrivs som “hatiska” och därmed, får vi förmoda, “okristliga”.

Ingen namnkunnig feministisk debattör nämns vid namn, men av den försåtliga beskrivningen får vi anta att det är Kajsa Ekis Ekman, Cissi Wallin, Nina Björk, Clara Berglund (ordförande för Sveriges Kvinnolobby), Jenny Westerstrand (ordförande för ROKS), Olga Persson (ordförande Unizon) med flera med som åsyftas. Alla dessa tämligen vänstersinnade kvinnor, som står upp mot människohandel och kvinnoförtryck och kämpar för kvinnors yttrandefrihet, buntas i brevet ihop med “radikala högerkristna” och “högerpopulister”. Om de sistnämnda är Frimodig kyrkas väljare, kristdemokrater, en och annan moderat och sverigedemokrater, får vi också förmoda att Svenska kyrkan ger upp sin roll som folkkyrka och enbart öppnar sin famn för de som har rätt “liberala” eller “vänsterpolitiska” åsikter.

Enligt brevet förfäktar de här debattörerna “dåligt underbyggda teorier” och sprider “hat” mot transpersoner. Själv har jag svårt att se att de vill beröva människor deras rättigheter, de lyfter snarare en mycket svår samhällsdebatt som måste föras.

Kajsa Ekis Ekmans nya bok “Om könets existens” har väckt ont blod i åtminstone delar av transrörelsen och har av diverse recensenter och RFSL beskyllts för att vara fullspäckad av “faktafel” och “felaktigheter”. Själv har hon väl och sakligt svarat på kritiken i Aftonbladet och hennes invändningar mot kritiken är riktig. Jag har läst och recenserat Kajsa Ekis Ekmans bok och tagit del av både RFSL:s skrift om hundra påstådda fel i den och andra kritikers synpunkter, kan konstatera att dessa “faktafel” och “felaktigheter” snarare handlar om att hon ideologikritiskt ifrågasätter deras grundantaganden och bedömer källor annorlunda (nej, det räcker inte att kategorisera en källa som “alternativhöger” för att kunna avfärda dess sakframställning som oriktig). I själva verket är Kajsa Ekis Ekman utsatt för en slags “häxprocess” där hon har tillskrivits avsikter och uppfattningar hon inte har uttryckt. “Hatisk” och “fobisk” är etiketter som lätt kastas på någon man helt enkelt vill tysta.
Mycket förenklat bygger Kajsa Ekis Ekman sin analys utifrån sin marxistiska verklighetsförståelse och den franska filosofen Simone de Beauvoirs klassiska distinktion mellan “biologiskt” och “socialt” kön. Det biologiska könet (vi känner igen det hos andra däggdjur som delas in i “honor” och “hanar”) är så att säga den materiella basen, en otvetydig del av verkligheten, medan det sociala könet är samhällets ideologiska överbyggnad, vårt sätt att forma och bestämma könsroller. Dessa är förstås också kopplade till “reproduktion” och “produktion”, det vill säga vilken roll ett samhälle föreskriver att kvinnor respektive män har rörande omsorg om barn och arbete. Vi har alltså stora möjligheter, inte minst genom teknisk och industriell utveckling, att befria kvinnor och män från specifika begränsade sociala roller beroende på hur vi ordnar vårt samhälle. Den växande insikten har gjort att svenska kvinnor och män kan ordna sina liv på fler och friare vis i dag än tidigare.

Kajsa Ekis Ekman godtar därför inte det “reaktionära” sätt att betrakta kön som hon hävdar vuxit fram på senare år och beskriver det som en slags radikal idealistisk subjektivism. Transrörelsen och andra tycks förfäkta en uppfattning där vårt kön inte som hos Beauvoir är en “existentiell situation” baserad på vår faktiska biologiska kropp och sociala könsroll, utan något som bestäms av en ej utpekad plats eller funktion i vår hjärna eller rent av en immateriell substans eller identitet, ett slags “hjärnspöke”. Det finns nu alltså plötsligt specifika “kvinnliga” och “manliga” egenskaper, de som Beauvoir och andra hävdat endast är sociala konstruktioner.
Faktum är att tillståndet könsdysfori, att en människa upplever sig vara född i “fel” kön, är känt av medicinen sedan mycket länge, men ännu inte uttömligt förklarat. Diskussionen inom vetenskapen fortgår, för lekmannen är den inte lätt att överblicka, men bara den som följer svenska Läkartidningen kan där ta del av en rad olika inlägg där könsdysfori beskrivs som en vanlig biologisk variation till att uppfattas som en “social smitta”, en diagnos som plötsligt tillskrivs framför allt unga personer som är förvirrade i sin identitet.
Kajsa Ekis Ekman pekar på de vanskliga följderna av denna radikalt subjektivistiska syn på kön. I Sverige har barn som ännu inte genomgått puberteten behandlats med hormonblockerare för att förhindra kvinno- eller mansblivandet. Inom sjukvården och vetenskapen har det funnits röster som varnat för det, men först när Sveriges Televisions Uppdrag granskning belyste bristen på vetenskaplighet och konsekvensanalys rörande att ge barn irreversibla behandlingar bestämde sig Socialstyrelsen för att inte längre tillstyrka kirurgisk könskorrigering för personer under 16 år, något som var på väg att bli lagligt. Både Karolinska sjukhuset och Astrid Lindgrens barnsjukhus har nu själva valt att helt upphöra med behandling av ungdomar under 18 år och i Storbritannien har Högsta domstolen beslutat att stoppa dylika hormonbehandlingar till omyndiga personer.

Bakgrunden är att det inte så sällan händer att unga människor ångrar sin “könsbekräftande” behandling. Det är ingen kuriositet, jag själv känner till en tonårsflicka som hamnade i fel sällskap och pressades till att ändra sitt kön av sin pojkvän och dennes krets. Föräldrarna blev förstås förtvivlade, men sjukvården och socialtjänsten tog den nya könsideologins parti. En utredning inleddes, men tack och lov gjorde hon slut med pojkvännen fick omfamna sitt unga kvinnliga jag. För mig personligen råder det därefter inget tvivel om att det också är en slags “social smitta”.
Samtidigt har jag professionellt lärt känna en annan person som vantrivdes som ung myndig kvinna och efter behandling hittade hem som ung harmonisk och lycklig man. Det här är inga enkla frågor, just därför kräver de eftertanke, diskussion och oerhörd försiktighet. Ett skäl till att tidigt genomföra behandlingar är att människor med könsdysfori mår fruktansvärt dåligt, emellertid har det ändå visat sig att de inte är mindre självmordsbenägna efter behandling och att de dessutom ofta lider av annan psykisk ohälsa. Inte ens RFSL kan i sin “100 fel i “Om könets existens”” påvisa någon studie som konklusivt visar att de med könsdysfori skulle må bättre efter behandling.

Kajsa Ekis Ekman lyfter också ett annat fenomen som inte utan vidare kan avfärdas som anekdotiskt. Det förekommer nu i Sverige och i andra länder att män som våldtagit och mördat kvinnor flyttas till kvinnoanstalter när de bestämt sig för att ändra sin könsidentitet. I Norge har transkvinnors närvaro i damernas omklädningsrum lett till en rättsprocess därför att kvinnor känt sig otrygga när de duschar och byter om. Att offentliga utrymmen för respektive kön neutraliseras har vi goda skäl att tro inte gör dem tryggare för någon. Att organisationer som skyddar kvinnor som utsatts för våld av sina män utan vidare också ska bli fristäder för transkvinnor är ingen självklarhet sett ur en sådan säkerhetsaspekt.
Om jag förstår medarbetarna i Svenska kyrkan rätt är det här alltså inte ytterst svåra etiska, politiska, ideologiska eller för den delen teologiska övervägande där människor, som har en annan uppfattning eller känner oro för människors väl, enkom är “hatiska” därför att de vänt sig till “mänsklighetens mörkaste sidor”.

Den svepande kritiken mot medier är bekymmersam. Jag som under det gånga året försvarat Kajsa Ekis Ekmans yttrandefrihet när hon uttalat sig om könets materialitet och dessutom recenserat hennes senaste bok i den “oseriösa” tidningen VLT, ska, får jag förmoda, uppfatta mig själv och tidningen som en hatets megafon. Men jag har också noterat att det passat kyrkliga företrädare att skriva i samma “förhatliga” publikation när de velat förmedla sina egna perspektiv och tankar och att VLT:s uppmärksamhet av kyrkan ofta är efterfrågad, uppskattad och till och med förväntad. Som jag ser det borde kyrkan och samhället snarare vara tacksamma för att det fortfarande finns offentliga demokratiska sammanhang där de här svåra och infekterade frågorna öppet kan diskuteras.
För kyrkan vore det bevänt att närmare studera och kommunicera de teologiska komplikationerna av att den nu enligt det öppna brevet är “trans”. Enligt Bibeln skapades vi som kvinna och man i paradiset. Likt kyrkofäderna gör vi rätt i att förstå det allegoriskt, den vackra Skapelseberättelsen beskriver inte förloppet vetenskapligt utan en djupare andlig ordning för Skapelsen. Jag har hört präster som förklarat transpersoners existens och könsdysfori som resultatet av skapelsen är skadad sedan syndafallet, en intressant tanke, men kanske heller för transpersoner oproblematisk, förmodar jag.

Den österrikiske katolske prästen och filosofen Ivan Illich har beskrivit kyrkans förändrade syn på könet under 2 000 år. I den riktigt gamla kyrkan tycks kvinnor och män inte bara ha uppfattats som kroppsligt olika utan också själsligt, man tänkte sig att det fanns kvinnliga och manliga själar benägna att begå könsspecifika typer av synder. Under medeltiden könsneutraliserades kyrkans syn på själen långsamt och tycks först ha betraktats som unisex i och med reformationen.

Är det så att Svenska kyrkan nu har återvänt till urkyrkans uppfattning att vi har könsbestämda “hjärnspöken” som avgör vilka vi är och att vi därför kan födas i “fel kropp”? Finns då själen någon annanstans innan den blir en del av kroppen? Och var tar kroppen vägen, den som inte kan skiljas från oss och som på den yttersta dag förhoppningsvis ska återuppstå i? Har kyrkan nu efter århundraden slutligen vikt sig för den gnostiska föreställningen att vi egentligen bara är av själslig natur, att vi inte ska acceptera de kroppar Gud skapat åt oss?

I Svenska kyrkans vackra regnbågsfärgade gemenskap är nu alla välkomna förutom vi som har ställt de kritiska frågorna och därmed förpassat oss själva till hatets mörka skugga.

Erik Jersenius

Bra skrivet av Jersenius, men varför är allt du inte tycker om "vänster"? Du är förvisso inte ensam om det rätt korkade sättet att se på samtiden och omvärlden.

Är Margot Wallström "vänster"?

https://omni.se/wallstrom-finns-det-ingen-ansvarig-pa-vardguiden/a/Vq06Ml

vh Sven-Barry

--
アルバム「ヴェイパー・ドローイングス」から　
póg mo thóin
sǝǝɹʇ ǝɥʇ uI ʇsol ʇoƃ 'ʇsǝɹoɟ ǝɥʇ puIɟ oʇ ǝɯɐɔ ǝʍ
ǝƃɐd ɹnoʎ oʇuo sIɥʇ ǝʇsɐd puɐ ʎdoɔ 'sʎɐs sɥIʇ ʇɐɥʍ ʇno ǝɹnƃIɟ oʇ ɥƃnouǝ ʇɹɐɯs ǝɹɐ noʎ ɟI
ผลการค้นหาคลิปวีดีโอเกี่ยวกับ
नया साल मुबारक हो

Hela haussen om HBTQ osv. är beviset på att världens samlade skolväsende inte klarat av att bibringa eleverna den vetenskapligt uppenbara sanningen att arter på jorden med två kön förökar sig endast vid samröre dem emellan. Vissa udda arter byter kön efterhand (räkor t.ex.) men det är en genetiskt nedärvd egenskap, och det krävs till slut ändå minst en av varje för att arten skall fortleva. Dessa könsbyten förekommer inte på grund av artindividens tyckande, såvitt det är känt.

Men vad är vetenskap och biologiska fakta värt i förhållande till känslor och tyckande?

I fallet Svenska Kyrkan är det sedan lång tid uppenbart att de desperat letar efter nya medlemma till vilket pris som helst. Muslimer är ju en målgrupp de vill införliva i sitt framväxande "Allreligion AB" som förkortas till "ARAB".

Denna nya reklamkampanj riktad mot HBTQ visar att de (helt korrekt) uppfattar denna rörelse för vad den är, nämligen en ny religion (såna behöver som bekant inga fakta för sin existens).

Men jag tror de inte förstått riktigt. Islam och HBTQ är inte kompatibla, om man säger så.

--
"The Seawolf is a mythical creature that does not exist in any known culture. According to University lore, the Seawolf is a sea creature that brings good luck to anyone to lay eyes on it."