Jag hittade en trevlig App till Androiden, där man tar kort på en textsida och vips så får man en textfil.
Eftersom kvinnor numera anses ha företräde i allehanda viktiga ämbeten så är det trots allt på sin plats att påminna om den uråldriga visdom som återspeglas i Frans G Bengtsson skildringar, här från Röde Orm, tingsförhandlingarna i fallet med hedna- kontra kristprästen och kvinnorna. Det handlar alltså om kvinnor från Smålandstrakten, och för mig är det omöjligt att inte tänka på Annie L. Läs och njut!
____________________________________________________________________________________

Toke Grågullesson, som satt i virdarnas tolft och som var den förste som kommit till platsen, kunde säga något med visshet om detta; men han förklarade att korset, som kristprästen hållit i sina händer och som varit hans enda tillhygge, var hopsatt av så klena pinnar, att det visserligen skulle dugt gott till att döda en lus med, men inte till att göra mycket åt en sådan seglivad gammal räv som Styrkar. Han trodde därför att gubben halkat och brutit nacken i fallet; men bäst besked om detta, sade han, visste kvinnorna som varit på platsen, ifall de kunde vara sinnade att tala sanning.
Ugge satt tankfull och sade till sist att det nog inte funnes annan råd än att höra vad kvinnorna hade att säga.
- Virdarnas kvinnor äro fullgoda vittnen enligt vår gamla lag, sade han, ehuru ingen kan säga hur så kan ha blivit bestämt. Och det är sant att vi inte bruka släppa fram dem i onödan. Ty att leta efter sanningen hos en man kan vara som att leta efter göken i djupa skogen. Men att leta efter sanningen hos en kvinna är som att leta efter ekot av gökens rop. Men här äro nu kvinnorna de enda som sett vad som hänt. Och dråp på präst på helig plats är en sak som bör dömas med omsorg. Må de därför bli hörda.
Kvinnorna hade hållit sig redo och kommo nu fram, hela flocken på en gång, både de unga som hoppat kring stenen och käringarna som varit till hjälp. Alla voro i sin bästa utstyrsel, med armringar och halskedjor och breda maljor och brokiga huvudduk; de syntes skygga i början när de trädde fram mellan domare och nämnder. De hade magistern med sig; han såg eländig ut och hade händerna hopbundna och ett rep om halsen som ett par av käringarna ledde honom i, liksom när de lett bockarna till stenen. Ett stort skratt från nämnder och menighet ljöd vid denna syn.
Ugge lade huvudet på sned och krafsade sig bak örat och såg på dem med bekymrad min. Han sade att de nu skulle tala om för honom hur det tillgått vid Styrkars död: om deras fånge fört dråpslag mot honom eller ej. De borde säga vad som verkligen hänt, och ingenting annat; och det vore väl, sade han, om endast två eller tre ville vittna.
Först voro kvinnorna rädda för ljudet av sin egen röst och tisslade med varandra och hade svårt att få någon att börja; men snart kommo de i gång och började vittna på allvar. Deras fånge, sade de, hade gått fram mot stenen och ropat högt och slagit Styrkar över skallen med sitt kors, så att denne skrikit högt; därpå hade han satt korset mot hans mage och störtat honom ned från stenen. Därom voro de ense alla; men somliga sade att kristprästen slagit endast en gång, andra två, och det blev ordbyte mellan dem om detta.
När magistern hörde detta vittnande, blev han vit i ansiktet av skräck och häpnad. Han lyfte sina bundna händer mot himlen och ropade: »Nej, nej! med hög röst. Men ingen brydde sig om vad han mera försökte säga, och käringarna ryckte honom i repet för att få honom tyst.
Ugge sade nu att detta vittnesmål vore mera än tillräckligt, enär kvinnoutsaga finge räknas som trovärdig när så många voro eniga alla. Om dråparen slagit en gång eller två gjorde ingenting till saken; och här hade man nu ett klart fall av dråp på präst på helig plats.
- Denna illgärning, sade han, räknas av ålder bland de svåraste av alla; och den är så sällsynt, att mången sitter ting hela sitt liv utan att få den illgärningen att döma. Och dess straff, som är från urminnes tid, känner kanske ingen här utom vi gamla, Sone och jag; fast det kan vara att du, Olof, som räknar dig som klokare än vi, också känner det?
Det syntes på Olof Sommarfågel att han inte tyckte om denna fråga; men han svarade raskt att han ofta hört att straffet för denna illgärning vore att dråparen hängdes vid fötterna från understa grenen av ett träd, med huvudet i en myrstack.
Ugre och Sone smålogo belåtet vid detta svar.
- Det är intet annat att vänta än att du är okunnig om detta, sade Ugge, så ung som du är; ty att nå vishet och lärdom tar längre tid än vad du vill tro. Men det rätta straffet är att dråparen gives till Ygg, som i forn tid var fädernas namn på Odin; och nu skall Sone säga hur därvid sker.
- Man tar tjugo goda spjut, sade Sone, utan röta i skaften; och på varje spjut, strax under järnskoningen, skall en tvärslå fästas stadigt. Därpå drivas spjuten ned i jorden till halva sin längd, tätt tillsammans och med uddarna uppåt. Och på dem kastas dråparen och får bli hängande där till hans knotor falla till marken.
- Så är det, sade Ugge; och det enda du glömde, Sone, är att han skall kastas så att han kommer på rygg på spjuten och får ligga med ansiktet mot skyn.
Det gick ett sorl av belåtenhet genom hela tingsförsamlingen när den fick höra detta straff, som var så gammalt och sällsynt att ingen sett det. Magistern hade nu blivit lugn och stod med slutna ögon och mumlade för sig själv; men bland kvinnorna blev det stor oro. De ropade högt att detta vore galet, och att så hade de inte menat; och ett par av dem, som voro i släkt med Ugge, trängde sig fram mot honom och kallade honom gubbstrutt och ville veta varför han inte sagt detta innan de vittnade. De hade sagt som de gjort, sade de, emedan de ville behålla kristprästen, som de tyckte om; ty de höllo honom för att vara bättre än Styrkar, och de hade trott att han eljest skulle släppas och gå bort med göingarna.
Men värst skrek en av käringarna, som var Styrkars systerdotter, och till slut tystnade de andra för att lyssna till henne. Hon var stor och grovlemmad och skalv av ilska, där hon stod framför Ugge. Hon sade att i Värend bleve det ingen ordning förrän kvinnorna finge döma och gubbarna sattes att leka med varandra bland pinnarna på vedbacken.
- Jag har skött Styrkar, det trollet, under många år, skrek hon, och haft min bärgning av honom. Vad skall jag nu leva av när han är död? Hör du vad jag säger, gubbe?
Här kommer nu en annan präst, en vacker ung man som ser klok och foglig ut, och styr om hans död, och ingen kan neka till att detta var på tiden. Och vilken gottgörelse bjuder du då mig? Att slänga denne unge man på spjut, till ingen nytta för någon! Men jag säger dig att han skall dömas till mig, i stället för Styrkar som jag mistat. Han är en duglig präst, och slutet på dansen kring stenen skötte han till allas belåtenhet, och om nio månader skall hela Värend kunna se vad hans sejd verkat. En sådan präst komma många att ty sig till, med skänker av alla slag, och då får jag min försörjning, antingen jag skall taga honom till man eller ha honom som träl. Vad har han på spjut att göra? Lägg dig hellre där själv, sen du blivit galen av ålder och lärdom! Det är jag som skall ha honom i dråpsbot, om det finns rättvisa i världen. Hör du vad jag säger?
Hon riste sina knutna nävar framför Ugges ansikte och såg ut som om hon tänkte spotta på honom.
Hon har rätt, hon har rätt! Katla har rätt! ropade kvinnorna. Vi vilja ha honom kvar i stället för Styrkar! Vi behöva en sådan präst som han!
Ugge slog ifrån sig med båda händer och ropade allt vad han kunde för att få dem tysta; och bredvid honom var Olof Sommarfågel nära att falla baklänges av stenen av glädje över den vises trångmål.
Men Sone den Synske reste sig nu från sin sten och talade med en röst som kom allt att stillna.
- Frid har lysts över detta ting, sade han; och kloka mäns tålamod är stort mot kvinnor. Det vore illa om vi skulle behöva säga att friden störts, och värst vore det för er, kvinnor; ty då kunde vi döma er att bli risade inför allt folket här, med gott björkris eller hasselspön; och det skulle bli svår smälek för er att bära. Då skulle alla dra på munnen vid er åsyn så länge ni levde, och ingen av er kan önska detta. Därför må det nu vara nog med skrik och okvädande. Men det är en sak jag vill fråga er, innan ni gå undan från denna plats: Blev Styrkar slagen av kristprästen eller blev han det ej?
Kvinnorna hade nu blivit stillsamma. De svarade endräktigt att han alldeles inte rört Styrkar, han hade endast ropat något och lyftat sitt kors, och då hade den gamle fallit baklänges och dött. Detta, sade de, vore rena sanningen; ty de kunde tala sanning lika väl som någon annan, när de bara visste vad det tjänade till.
Nu fingo kvinnorna avträda, även käringen Katla med sin fånge, medan Ugge överlade med sin nämnd. Några i denna tyckte att prästen borde dödas; ty det vore tydligt att han tagit livet av Styrkar med trolldom, och en kristpräst borde man göra sig av med ju förr desto hellre. Men andra motsatte sig detta och tyckte att en som kunde trolla livet ur Styrkar vore värd att få leva. Ty då hade han säkert också varit kvinnorna till nytta; dessutom finge man tänka på vad käringen sagt nu när ändå ingen bot kunde krävas av goingarna. Slutet blev att Ugge dömde, att Katla skulle behålla kristprästen som träl til till fjärde tinget efter detta och taga av honom vad förtjänst hon kunde under den tiden. Varken Sone eller någon annan hade något att invända mot denna dom
- Själv kunde jag inte dömt bättre, sade Orm till fader Willibald når de talades vid om detta; nu får han samsas med käringen så gott han kan. Och i träldom bland smålänningar skulle han ju ändå.
Guds ande må ha varit över honom, trots hans skröpligheter, när han gick upp mot hednaprästen och styggelsen kring stenen, sade fader Willibald; och nu kan det bli så att han får uträtta stora ting till Guds ära.
- Det kan hända, sade Orm; men det bästa synes mig vara att vi nu äro honom kvitt. En man må ha sin lust i kvinnor, även andra än sin egen när han är på härfärd, därom är ingenting att säga; men det är mig emot med en man som denne, därtill en odåga och en Kristi präst, som alla kvinnor bli galna i så snart de få syn på honom. Sådant synes mig vara orätt och mot naturen.
Han får sona mycket, sade fader Willibald, när denna käring Katla får klorna i honom; och det är säkert att hellre ville jag vara i de hungriga lejonens håla, samman med den helige profeten Daniel som du har hört mig berätta om, än i hans kläder nu. Men det är Guds vilja som sker.
- Må den vara oss lika gunstig i fortsättningen, sade Orm fromt.

--
"The Seawolf is a mythical creature that does not exist in any known culture. According to University lore, the Seawolf is a sea creature that brings good luck to anyone to lay eyes on it."