Den tyska versionen har jag druckit öl till åtskilliga gånger sista året på gymnasiet, dvs 1992, då jag hade en del svartrockare i min bekantskapskrets. Den är faktiskt lite charmig och trallvänlig när man är arton och lite småfull!

Svartrockare finns inte idag. Det närmaste man kan hitta är emo-typer, men de är lite mesigare och mer teatraliska och det hanlar lite för mycket om självmordspop för min smak. Svartrockarna på min skola kunde inte banga att dyka upp en vanlig tisdag iförda skjorta, lederhosen, knähöga Dr Martens och en svart läderrock. Smakfullt redan då.

Och ja, jag har en ganska bred musiksmak...
Fast det här är inte riktigt bra måste jag erkänna.

--
So Long, and Thanks for All the Fish